13 saker jag älskar med New York

1. Mångfalden

2. Brandstegarna

3. Ljuset

4. Templet

5. Minnesmärken

6. Karusellen vid foten av Brooklyn bridge

7. Det vardagliga

8. Central park

9. Central park

10. Byggnaderna

11. Rulltrappan på Macy's

12. Empire state building

13. Central park

Från JFK till Landvetter...ja, jag vet, typiskt mig.

Dagens på återseende

Nu beger jag mig dit detta underbara klipp spelades in.

See ya!

Dagens musikskatt

source

4000 miljoner asiater kan inte ha fel.

I alla fall inte när det kommer till musik.

När jag skulle börja med mina dagens var det detta ämne som jag var helt inställd på att jag ville ta upp. Nu blir det sista imorgon så det känns på tiden. Det är lika bra jag varnar nu, är du en sådan där musiksnobb som bara kan lyssna på crediga artister så kan du sluta läsa nu. Då är denna grupp inget för er. 

Ibland blir livet bara så där oplanerat. Någonting som kändes litet när det hände kan hänga med länge. 

Jag vet inte första gången jag hörde talas om MLTR. Jag hade ju hört The Actor några gånger, har den på vinyl!

Jag kommer ihåg när jag hörde 25 minutes. Jag hörde den på Tracks och nu kommer lite gamla grejor, jag tryckte på rec på min bandspelare och fick in halva låten. Tog med mig bandet hem till min vän G. Vi skulle göra pizza med de andra tjejerna. Spelade upp låten och vi alla älskade den.
Sedan fanns de väl i periferin för att sedan helt plötsligt dyka upp i våra medvetande i form av en samlingsskiva som finns i varje respektabelt musikbibliotek. Den samling började gå varm hos detta tjejgäng. Nya människor introducerades men hjälp vilken utgallring som ägde rum innan de godkändes. Var de värdiga?

Hela grejen med Michael Learns To Rock (jajemensan) var och är nog att de är så små i Sverige. Det blev lite som vår privata grupp. Vi var deras enda fans i Sverige.

Denna grupp är från Danmark och har en enorm karriär i asien. 

En födelsedag fick jag i present att åka till Köpenhamn och gå på deras konsert. Det var ganska stort. Vi satt mest och garvade, sjöng med i låtarna och störde oss på människor som buggade framför scenen. Konserten var i en liten håla och drog inte direkt fulla hus. Det var dock en otrolig upplevelse. En del av min uppväxt som nu ägde rum live framför mina ögon.

Känner att ni är redo att få en del av denna musikskatt.

The Actor

25 minutes

Sleeping child

Angel eyes

I'm gonna be around

Allt jag kan säga kära vänner är att NJUT av denna fantastiska musik.

Dagens porträtt

Så här i semestertider är det bruk att se om sina reseattiraljer. Vilken resväska ska jag ta? Stor, liten eller mittemellan? Jag har fortfarande inte hittat min adapter som jag kallar det men det heter säkert transformator eller nåt. Biljetterna är printade och jag har tvättat. Kollar så att passet är där det ska samt giltigt. Som den människa jag är slås jag varje gång av hur ful min passbild är. Idag blev jag avbildad och kände instinktivt att detta var min nästa bild att använda.


Konstnären går under signaturen El Sharabati och är, gott folk,
31 år.

Dagens Pappa

Jag har världens bästa pappa. Jag vet att ni tycker att eran pappa är bäst men det stämmer inte. För jag har världens bästa pappa. Minsta lilla sak jag behöver hjälp med så finns han där. Det kanske låter som att jag är bortskämd, men jag har bara världens bästa pappa. Han har en väldigt vacker sångröst och kan lära sig att spela vilket instrument som helst. Han har tålamod med allt och alla (kanske inte sina barn när de bråkar VARJE gång de spelar spel - fortfarande) och han bryr sig om alla. Min pappa är en sådan pappa som plockar upp liftare, kör människor till närmaste bensinmack och flyttar piano där det behövs (kanske inte så mycket pianon mer, han är rätt gammal). Ni förstår varför han är världens bästa pappa. Han tycker att Project runway är lika intressant som Antikrundan. När vi var små läste han Asterix för oss istället för sagor. Han tyckte det var roligare för honom. Så gav han de olika figurerna olika röster så att det blev roligt för oss.  Jag lärde mig uttala engelska genom att sjunga högt med honom i bilen. Vad jag än vill diskutera så gör han det med mig. Min pappa blir rörd när Sverige tar medalj. Min pappa bryr sig inte om vad andra människor tycker, säger eller gör. Han vill bara att hans samvete ska vara rent. Jag har världens bästa pappa. Jag har tyvärr ingen bild på honom men jag är en kopia av honom, till utseendet i alla fall, så ni kan titta på en bild av mig istället.

Dagens barndomsminne

Befinner mig i en lokal som osar barndom, uppväxt på gott och ont. Mitt liv i Bottnaryd.

Fridhem, ortens lokal du hyr för allt du behöver. Här gick jag på förförskola. Lekte djungeljägare på baksidan. När jag gick i mellanstadiet var detta ungdomsgården. Vi spelade spel, hängde, åt korv och drack Fanta.
Biblioteket flyttades ut hit så då minskade mitt boklånande i Bottnaryd. Mitt första skoldisco var här. Här röstade jag för första gången. Jag behövde inte legitimera mig för de som registrerade mig var min gamla skolsköterska och kvinnan på posten.

Nu är jag här på 40-års fest. Medan vi förbereder får jag reda på att här har det firats alla stora födelsedagar samt parets bröllopsfest. Fridhem - huset för alla tillfällen.



Ibland säger man att det är skönt att vissa saker inte ändras. Detta hus ser exakt likadant ut som det alltid gjort. Extreme Home Makeover - Snälla hjälp!

Dagens liveuppdatering

Jag gillar liveuppdateringar och har alltid velat göra en. Känns som att man får ta de chanser man får. Idag 11.11.11 invigs Spiran, Jönköpings nya kulturhus/ konserthus/teater. Sitter här på Munksjöns strand, på marken, vid vattnet, mitt i den kalla vintern. Då kör vi!

17:41 De har sagt att vi inte ska stå för tätt på bron. Okej då. En barnkör på 2000 håller på att ställa upp sig.

17:46 Det rör sig på vattnet. Ubåt? Hajar som nyser? Fiskar gone wild av fabrikens utsläpp?
Eller kanotklubben som tränar.
Nu drar trummorna igång.

17:52 En ensam jet-ski drar runt i ett blått ljus. Barnen har nu samlat sig.

17:54 En man med rumpan väldigt nära Leas ansikte fes.

17:56 Vi får nu veta att vi har de bästa platserna. Tur det för det börjar kännas i rumpan.

18:00 Stjärnor börjar blinka på Spira. Kören drar igång med O Fortuna. Byggnaden används som storbildsskärm.

18:03 En helikopter närmar sig. Tydligen bärandes nyckeln till Spiran. Den sänker sig över Spiran, släpper nyckeln men ack den försvinner. Nu letar barnkören efter den.

18:10 Efter alldeles för långt trummande kommer äntligen Ola Salo och säger att han också oroar sig ibland. Inte helt oväntat kommer en aukustisk version av The Worrying kind. Vi hade nog behövt den lite snabbare versionen.

18:15 Skickas en flotte med rövare ut på Munksjön för att hitta nyckeln. Ronjarövarsången sjungs.

18:18 Tar de fram det tunga artilleriet. Charlotte Perelli sjunger om Karlsson på taket som också anlitats för att hitta nyckeln.

18:22 Nu kör de en afrikansk krigsdans som vi med de bästa platserna inte kan se.

18:25 Börjar tonerna till You raise me up klinga. Vi tror det är Helen Sjöholm men inte hundra. Det jongleras med eld. Alla lampor tänds. Det är vackert.

18:29 Kommer barnen på att de inte behöver en nyckel för att komma in. Allt som krävs är lycka, glädje, skratt och kreativitet.

18:30 Kulturministern börjar tala. Befarar det värsta.

18:35 Det tutas nu ordentligt. Kanotklubben glider runt med eld. Jag känner inte mina fingrar.

18:40 Nu händer det grejer. Bandet börjar med introt till Let me entertain you. Ola Salo börjar sjunga, inte Robbie direkt. Han saknar farten och trycket. Men hjälp vad snabbt jag skulle sakna Ola. Charlotte Perelli tar över, slaktar låten och mumlar över texten. Kvinnan som vi insett inte är Helen Sjöholm fortsätter och gör det hela än värre. Tack och lov att Ola kom tillbaka och avslutade låten.

18:45 Äntligen är Spiran förklarad invigd. Ola vill dra ett extranummer och eftersom de inte har något så ska de göra Robbiecovern en gång till. Nu är det dags att gå!

Slutbedömning: Om man väljer att ha en invigning i mitten av november, nollgradigt och lite blåsigt, ska man hålla tiden och hålla igång tempot.