Sagan om den internationella packningen

Tant Fransk, tant Rysk och tant Svensk tycker om att umgås. Gärna med varandra. En gång åkte de nästgårds och hälsade på tant Amerikansk. Det tyckte alla tanterna var mycket trevligt. Tanterna var goda vänner, ja en del skulle nog kalla dem bästa vänner.

En dag samtalade tant Fransk och tant Svensk. Vi borde göra något tillsammans med tant Rysk tyckte de. Ja, vi hjälper henne att packa. Tant Rysk skall nämligen flytta till en plats långt, långt, långt, långt bort. När tant Rysk flyttat kanske det tar lång tid innan tanterna kan mötas igen så nu vill de träffas ofta. Tant Rysk blir jätteglad över hjälpen hon ska få. Vi träffas klockan tio säger de och myser.

Klockan tio anländer tant Fransk till tant Rysk. Tant Fransk hade lovat att ta med fika. Eftersom tant Fransk inte är lika husmoderlig som tant Rysk stannade hon till vid bageriet och köpte kanelbullar. De börjar att packa en låda med böcker. Tant Svensk har så långt att gå och det är uppför hela vägen så hon anländer inte förrän klockan halv elva. Då var första lådan klar. Å vad ni är duktiga utbrister tant Svensk och klappar i händerna. De tar varandras händer och tar sig en svängom. Nu vill de fortsätta arbeta. De börjar packa en ny låda med böcker. De pratar och skrattar under tiden.

När lådan är fylld säger tant Rysk nej nu fikar vi. Glada i hågen satte sig tanterna runt bordet och de ickehembakta kanelbullarna. Tanterna löser världsproblemen, planerar för framtiden och skrattar. Tanterna har mycket att prata om så snart blir det dags för lunch. Tant Fransk, tant Rysk och tant Svensk äter tillsammans och inser att det finns en hel del saker de inte samtalat färdigt om. Snart är klockan fyra och det är dags för tant Fransk att gå hem till sig. Tant Svensk måste ta hand om sin tvätt. Leende och vinkande lämnar de tant Rysk och säger att detta får vi göra om igen. Tanterna är mycket nöjda med dagens arbete.

Två lådor med böcker packade.

Mauritius

Ligger och blundar på stranden. Solen värmer mitt ansikte. Fåglarna sjunger. Havets vågskvalp söver mig, vaggar mig till sömns. Någon masserar min hand. Varenda del av min kropp är varm.

Jag sätter mig upp och tar emot den kalla juicen. Sugrör och paraply. Begraver fötterna i sanden och drömmer mig ut på äventyr. Oupptäckta länder, obestigda berg, osimmade vatten, oäten exotisk mat. Så mycket att uppleva, så mycket ansvar hemma. Fast jag kan alltid drömma och planera, äventyrena väntar runt nästa hörn och tills dess njuter jag av denna stund.

Jag sluter ögonen igen och ler - 20 minuter kvar av paradiset.

Vill dansa genom livet.

När jag är lycklig sjunger jag. När jag är ledsen sjunger jag. När jag arbetar sjunger jag. När jag vill känna frid sjunger jag. Det finns en sång för alla tillfällen och jag kan dem allihop. Jag är sångfågeln på Solstickan. När jag går måste jag ha musik i lurarna. Jag dansar till jobbet, tonerna flödar och jag njuter.

MEN - för en tid sedan så ändrades detta. Mitt liv tappade dansen och musiken är på väg bort från mig. Jag bär inte runt på en evig sång inom mig som undslipper alla tillfällen jag får. Vintern kom och med den halkan. Jag har alltid haft en rädsla över att bryta ett ben i kroppen. Ett felsteg på en isfläck och gipset sitter på handen. Min stora skräck.

Jag vågar inte ta några felsteg i livet. Så jag går mycket försiktigt. Jag vågar inte dansa fram. Jag tycker inte om vintern. Den enda sång som finns inom mig är " I denna ljuva sommartid". Den kan jag inte sjunga så jag sjunger inte alls. Jag dansar inte och jag sjunger inte.

The winter is cramping my style!