31 maj 2011

ÄNTLIGEN!!!





Imorgon kommer den. Sommaren. Den är här då. Jag är tokladdad. Jag har redan ätit svenska jordgubbar. De var goda, jag kommer kunna äta även detta års skörd av mitt röda guld. Förra året inför sommaren gjorde jag och mina vänner en lista över vad vi ville göra under sommaren. Jag kan glatt säga att Dummemossevandringen blev av. Men inte mycket annat. Dock gjorde vi saker som inte stod på listan. Nu är det dags för en ny planering. En ny sommarlista. Sommaren är min årstid. Då lever jag på sill och färskpotatis, jordgubbar och glass. Bellert och jag har ett favorit glasställe som heter Glass på plats, där de gör sin egen. Mannen som äger stället vet att när vi kommer så behöver han inte skynda sig för vi tar god tid på oss och ofta slutar det med att vi tar det vanliga. Han har full koll på oss.

Så det här ska bli den bästa sommaren i mitt liv! En perfekt sommar är roadtrips, glass, läsa böcker på stranden, i gräset och med en glass i handen. Grilla på kvällarna, nattdopp, cykelutflykter, morgondopp och med en glass i handen. För mig är det tradition att få höra denna dikt läsas i början av varje sommar. Så ut och planera den bästa sommaren!

Lärodikt den 1 juni

Var glad min själ åt vad du har:
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
så har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står:
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år.
Imorgon är den andra.

27 maj 2011

A musical night

Just nu pågår en av mina favorithelger i Jönköping. Blåsmusikfestivalen. Mitt intresse för blåsmusik började när jag såg filmen Brassed off som handlar om ett brassband i en brittisk småstad. Jag fastnade för musiken, okej då, även för Ewan McGregor. Ikväll har jag sett en konsert med Arméns musikkår och Peter Jöback. Han är okej så länge han håller sig till musikallåtar och det gjorde han ikväll. Under kvällen försökte han sig på Anthem. Anthem! Han lyckades inte imponera på mig under detta nummer men jag förlät honom när han avslutade med Come what may. I alla fall, när han slaktade Anthem kom jag självklart att tänka på Tommy Körberg. Min pappa och jag kan sitta och samtala om våra stora musikaliska upplevelser och tävla i vem som sett det bästa liveframträdandet. Ikväll mindes jag några av mina favoriter.

Jag har vid två tillfällen sett Tommy Körberg framföra Anthem. Andra gången under musikalen Chess. Han sjöng och jag grät. Efter det numret tände de lamporna och det var dags att pausa. Där satt jag och snörvlade. De kan inte tänkt till där. Den första gången jag såg honom var på Allsång på Skansen. Vi, ett glatt tjejgäng, gav oss iväg i ottan för att få bra platser. Vi lyckades fånga en bänk som vi gjorde till vårat hem. Vi vaktade den med våra liv och tillbringade hela dagen där. Efter själva programmet kör de lite extra för de som är där. Det var massor av snorungar där för Håkan Hellström, Robyn och Alcazar var artisterna. De körde sina extranummer till barnens jubel. Sedan kom Tommy Körberg ut. Drog av Anthem, bara så där, publiken drog efter andan och sedan kom jublet. Klasskillnad kan man säga.

En annan toplisteplacering har ett framträdande med Arméns trumkår. Jag och Bellert satt i Rådhusparken på gruset och tittade förundrat på när de svängde sina trumpinnar. Otroligt taktsäkra. Helt plötsligt lägger de ner trummorna och spelar mitt favorit klassiska stycke. Ända sedan den här scenen i filmen Brassed off har jag velat höra det stycket live. Det fick jag uppleva i Rådhusparken, sittandes i gruset en solig majdag. De hade till och med ett Fluglhorn. En finfin musikalisk upplevelse.

25 maj 2011

A bitter sweet symphony



Blev i förra veckan outad som bloggare i min kör. Kändes lite sådär men, men. Får ju skylla mig själv när jag väljer att ha en blogg. Att folk läser den. Igår var det dags för köravslutning. Nu väntar ett sommarlov ända till september. Blev lite pikad för att jag inte bloggat sedan kören läste mitt körinlägg. Hade jag möjligtvis blivit lite nervös. Inte då. Här kommer det andra och kanske sista körinlägget.

Det kan tros att jag är en sådan människa som kan bete mig hursomhelst och inte bryr mig om vad andra människor tycker. Detta stämmer ibland. Igår deltog vi i något som kallas gospel mitt i maten. Ett gäng intet ont anande hotellgäster på ett hotell i Jönköping fick igår inta sin middag omringade av gastande gospelsjungande människor. De flesta var där för att lyssna och äta men en och annan stackare fanns där som inte gjort något ont. Jag känner mig inte bekväm med att påtvinga människor något, därför skulle jag aldrig bli en bra säljare, så jag var inte pigg på detta. Maten var mycket god, speciellt om du varvar nasi goreng med hallonmousse. Sällskapet var oerhört trevligt och när det var som trevligast var det dags att ställa sig upp och brista ut i sång.


Det var inte så farligt i slutändan. Vi var riktigt grymma. Men bäst av allt var när vi var färdiga och satt vid våra bord och plötsligt började sjunga våra favoriter från vår stora repertoar. Vi sjung acapella, hyfsat hållandes våra stämmor och snubblandes en del på orden. Det logs och skrattades, vemod och glädje. Glädje över att sjunga tillsammans. Vemod över att det kommer att dröja tills nästa gång och vem vet vilka som kommer tillbaka. Så vi njöt av vår sista kväll. Njöt av att sjunga tillsammans.

Vill här framföra mitt lilla tack. Tack för hjälpen att trotsa rädslan. Tack för hjälpen att uppfylla en dröm.


"I just can't give up now. I've come too far from where I started from. Nobody told me, the road would be easy and I don't believe He brought me this far to leave me."


13 maj 2011

Sisu lite lagom


Jag har ett problem. Okej jag har flera men detta känns ganska akut. Jag är smygfinne. Jag gillar Finland och håller gärna på dem i olika sammanhang. Det är kanske inte jättepopulärt i tex idrottssammanhang att i Sverige hålla på Finland men det gör jag. Det hela började med ishockey. När jag var liten höll jag slaviskt på Sverige. Sedan började de stabilisera och etablera sig som ett lag att räkna med. Då kom lilla Finland in och jag gillar underdogs. Jag tyckte helt enkelt att det skulle väl vara trevligt för Finland om de fick vinna lite också. Svenskarna blev mer och mer kaxiga så det var helt okej när finnarna satte dem på plats. Detta har sedan dess hållt i sig. På senare år har ju inte VM eller hockey på landslagsnivå känts så hett så jag har inte riktigt behövt bry mig. Tills nu ... kommer snart tillbaks till detta.

Det är ju inget jag direkt erkänt att jag i Finnkampen håller på Finland. Förrutom när Stefan Holm var med. Honom fick ingen slå. Som om de kunnat det!!! Jag gillar verkligen Finnkampen som koncept. Jag bara håller på Finland. Jag älskar sport, kan fastna i det mesta och jag håller på Sverige för det allra mesta. I min favoritsport tennis dök det upp en finne som försökte slå sig in och vinna Stockholm Open men det vet ju alla att det är omöjligt så det var inte ens en jobbig situation.

Eurovision song contest som vi älskar att hata är för mig när det kommer till svenska bidrag en plåga. Sverige skickar alltid fel låt. Jag höll tummarna för att La voix inte skulle få ett enda poäng. Jag jublade när This is my life inte kom till final. Jag skämdes när Tusen och en natt vann. Under 15 års tid har jag bara varit nöjd med The worrying kind. Men Finland är ju ännu sämre så där behöver jag inte ta ställning. Tills 2006. Lordi eller Carola, det är ju inte ens svårt. Lordi all the way. För typ två veckor sedan hittade jag en ny artist på spotify. Paradise Oskar heter han. Som i Rasmus på luffen. Jag är så svag för killar som sjunger till sin gitarr så hans platta har gått varm hos mig. I tisdags såg jag honom i semifinalen till Melodifestivalen. Tävlandes för Finland. Såklart. Varför inte. Jag blev mycket glad när han gick till final. Jag blev även glad när Eric gick till final.

Final imorgon mellan Sverige och Finland. Final på söndag mellan Sverige och Finland. Jag tror inte på det här att hålla på båda så har man maximerat sina chanser. Du är det ena eller det andra punkt slut. Så vad är jag då imorgon. Jag är uppenbarligen svensk. Född i Sverige till helsvenska föräldrar. Jag har dock tre finska kusiner. Jag har besökt Finland flera gånger och tycker det är trevligt där. Jag bor i Sverige och eftersom jag inte emigrerat så trivs jag nog här också. Sverige har ett schysst shownummer men Finland en bra låt. Som stor populär hockeyspelare har Sverige Peter Forsberg. Finland har Teemu Selänne. Det avgör det. Teemu har sedan OS 1998 varit min hockeycrush. Ytligt och tjejigt jag vet. Men vem väljer ni?

source hockeyprofiler.se source eliteprospects.com

10 maj 2011

Tribute to The Choir

Tänk er att ni stiger in i en byggnad som är fylld av glada människor, livskvalitet, erfarenheter men framförallt klingande röster. Det gör jag varje tisdag. Min tisdagkväll är helig. Jag säger till och med nej till att jobba. När söndagar närmar sig sitt slut så känner jag ingen uppgivenhet att helgen är över utan istället så tar diafragman ett litet skutt för snart är det tisdag. Klockan 19.00 stiger jag innanför dörrarna till Österängskyrkan. Där övar den mångfaldiga kören Xenia under ledning av den eminenta Gerd. Mångfaldig med tanke på hur olika vi är. Olika åldrar, olika ursprung, olika familjesituationer, olika politiska åsikter och olika sysselsättning. Men allt detta lämnar vi utanför, istället hänger vi oss helhjärtat åt att i 100 minuter sjunga med hjärtats lust.

Jag ska vara ärlig, jag är inte speciellt förtjust i att lyssna till körmusik men jag älskar att sjunga i en kör. Jag kan med mina lungors fulla styrka hålla min stämma. Vi altar är ganska tävlingsinriktade, det är viktigt för oss att låta mest. Jag kan hålla med om att det går överstyr ganska ofta. Vi är en gospelkör och det är en genre jag verkligen inte är bevandrad i. Inte alltför sällan börjar alla sjunga en sång som jag aldrig hört. Först är de förvånade men sen börjar alla sköna altar att råsjunga så att jag också kan hänga med. Vår eminenta Gerd är oerhört inspirerande och energisk. Vi prövar hennes tålamod ofta men hon tror på oss ändå och hittar på nya galna saker vi ska göra.

Jag till och med uppskattar fikat. Ja vi är ju svenskar så självklart har vi en fikapaus. Med obehaglig saft och samma gamla bullar men även detta har sin charm. Alla borde sjunga i kör. Ingen hör hur illa eller bra du sjunger. Det är bara roligt. Fast inte när de får för sig att vi ska göra dansrörelser till sångerna. Där sätter min stolthet stopp.

Sex dagar kvar till nästa sång.




source peaxwebbfoto.se

9 maj 2011

I love Europe

Jag har på sistone varit väldigt insnöad på USA. Det har nog ganska mycket att göra med mina två semesterresor dit under de senaste sex månaderna. I USA skiner alltid solen, människor är trevliga, det finns all mat du kan tänka dig och det är billigt att shoppa. USA har allt. När jag är där kan jag inte förstå hur jag kan bo i kalla, snöiga Sverige där människor är reserverade och tråkiga. Jag blir mycket negativ mot Sverige. Det är tydligen väldigt svenskt att gnälla på sig själv och sitt land. En amerikan frågade mig vad jag tyckte slog högst, Europas städer eller USAs. Jag började skratta men förstod att han inte skämtade. Såklart Europa svarade jag. Den historia och kultur som finns där är oslagbar. För det finns inte i USA av förklarliga skäl. När Europa blomstrade i sin kultur och utveckling existerade inte USA som nation. Jag kanske inte är den stoltaste svensken (vi har ingen sommar) men jag är en stolt europé. Jag älskar museér, gamla byggnader, historiska platser och kultur. Europa är fyllt av detta. En vän som ska till Rom fick mig att minnas att det var till Italien som jag alltid drömt om att flytta till, inte USA.

Natten till idag satt jag och samtalade med en rysk vän och en svensk. Min ryska vän berättade om den 9 maj och hur viktig den var i Ryssland. Som svensk fick jag erkänna att jag faktiskt inte hade koll på vad det var för dag. Dagen då andra världskriget tog slut enligt rysk tid (8 maj för oss andra). En stor dag för alla som deltog och som har anknytningar till denna dag. Över 60 miljoner människor dog bland dessa var 28 miljoner ryssar. Min vän har förfäder som dog. Så denna dag så minns de dessa människor och hedrar dem och firar att de vann kriget. Hon var lite förvånad över att vi inte firar denna dag. Sverige är neutrala. Det var vårt enda svar. Vi är inget firande folk. Vi har inte behövt slåss för vår överlevnad. Vi har inte varit angripna. Vi är neutrala. Försvara Europa fick andra göra. Jag är idag tacksam och ödmjuk inför tanken på de människor som offrade livet för att vi skulle få vara fria.

Under ett samtal med en vän bestämdes att nu ska vår Amsterdamresa bli av. Ja det ska den. Efter samtalet mindes jag mig igenom mina Europaresor och påminde mig på nytt om varför jag är en stolt europé. Jag har många favoritplatser och minnen därifrån:

Åka buss i Berlin och skratta åt danskar.
Äta glass på piazza Navona i Rom, på jakt efter Panthenon.
Shoppa på kvällen vid Picadilly i London.
Förundrat titta på La Sagrada Familia i Barcelona och undra om det är klart nästa gång jag kommer.
Äta röd pölsa på Ströget i Köpenhamn och invänta en fantastisk konsert.
Se barn åka pulka nerför trapporna till Domkyrkan i Helsingfors.
Bada i Medelhavet vid Cadiz vackra stränder.
Skrattande, badandes med mamma i Ungdomens källa i Terra Nostraparken på Azorerna.
Drömmandes se sitt liv som drottning i Versaille utanför Paris.
Finna styrka vid min plats på jorden, bron över Kyrksjön i Bottnaryd.

Jag älskar Europa (och Ryan air som gör det möjligt att resa billigt) och ser framemot fler resor där jag kommer se mer av min världsdel.

Idag har jag firat Europadagen, Segerdagen, på mitt eget sätt. Jag har bränt mitt känsliga skandinaviska skinn i den underbara svenska sommarsolen och njutit av en ledig dag. Jag har lyssnat till en av mina allra närmaste vänner som berättat om att växa upp i ett stolt och anrikt land. Jag har under skratt och sång tillagat pizza a la Italia med ingredienserna; spansk korv, grekiska oliver och holländsk ost. I bakgrunden har spelats fransk musik. Jag har fått smaka på en rysk dessert.

Py Bäckman skrev så vackert;

Här är allt så nära jag stannar här ett tag.
Tar det jag kan bära och det som är idag.
Jag vill bara andas se färgerna igen.
Sol och regn som blandas med ro i skymningen.

Jag har orden - och jag följer dem.
Till min plats på jorden
jag tror jag kommit hem.

Här skall dimman lätta och ljuset bryta in.
Lägga sig tillrätta på platsen som är min.

Hör du orden - och du följer dem,
till din plats på jorden.
Då har du kommit hem.

1 maj 2011

African chic

Jag har förstått att jag inte är som andra alla gånger. Mina vänner påtalar detta för mig. Jag kan göra helt random saker. Ett av dessa tillfällen var en helg i juni förra året. Jag var i Stockholm för en tjejhänghelg. Det visade sig att jag packat i ett tema. Allt gick i min egna African chic-stil. Detta resulterade i de vanliga huvudskakningar och kluckande typiskt Kirsty.

Jag har en dröm om Afrika. Jag känner att det är en världsdel som drar i mig. På något sätt vill jag dit en dag. Jag vill rädda Afrika. Jag tror att jag skulle trivas mycket bra där. Det är ett stående skämt bland mina vänner att jag gillar Afrika och att Afrika gillar mig. Jag har varit i Afrika, i Tunisien närmare bestämt men det är ju inte riktigt Afrika. Fast jag har ridit dromedar i Saharaöknen. Det är i och för sig Afrika.

Jag påmindes om allt detta när jag valde söndagsstassen.