Blev i förra veckan outad som bloggare i min kör. Kändes lite sådär men, men. Får ju skylla mig själv när jag väljer att ha en blogg. Att folk läser den. Igår var det dags för köravslutning. Nu väntar ett sommarlov ända till september. Blev lite pikad för att jag inte bloggat sedan kören läste mitt körinlägg. Hade jag möjligtvis blivit lite nervös. Inte då. Här kommer det andra och kanske sista körinlägget.
Det kan tros att jag är en sådan människa som kan bete mig hursomhelst och inte bryr mig om vad andra människor tycker. Detta stämmer ibland. Igår deltog vi i något som kallas gospel mitt i maten. Ett gäng intet ont anande hotellgäster på ett hotell i Jönköping fick igår inta sin middag omringade av gastande gospelsjungande människor. De flesta var där för att lyssna och äta men en och annan stackare fanns där som inte gjort något ont. Jag känner mig inte bekväm med att påtvinga människor något, därför skulle jag aldrig bli en bra säljare, så jag var inte pigg på detta. Maten var mycket god, speciellt om du varvar nasi goreng med hallonmousse. Sällskapet var oerhört trevligt och när det var som trevligast var det dags att ställa sig upp och brista ut i sång.
Det var inte så farligt i slutändan. Vi var riktigt grymma. Men bäst av allt var när vi var färdiga och satt vid våra bord och plötsligt började sjunga våra favoriter från vår stora repertoar. Vi sjung acapella, hyfsat hållandes våra stämmor och snubblandes en del på orden. Det logs och skrattades, vemod och glädje. Glädje över att sjunga tillsammans. Vemod över att det kommer att dröja tills nästa gång och vem vet vilka som kommer tillbaka. Så vi njöt av vår sista kväll. Njöt av att sjunga tillsammans.
Vill här framföra mitt lilla tack. Tack för hjälpen att trotsa rädslan. Tack för hjälpen att uppfylla en dröm.
"I just can't give up now. I've come too far from where I started from. Nobody told me, the road would be easy and I don't believe He brought me this far to leave me."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar