Vill dansa genom livet.

När jag är lycklig sjunger jag. När jag är ledsen sjunger jag. När jag arbetar sjunger jag. När jag vill känna frid sjunger jag. Det finns en sång för alla tillfällen och jag kan dem allihop. Jag är sångfågeln på Solstickan. När jag går måste jag ha musik i lurarna. Jag dansar till jobbet, tonerna flödar och jag njuter.

MEN - för en tid sedan så ändrades detta. Mitt liv tappade dansen och musiken är på väg bort från mig. Jag bär inte runt på en evig sång inom mig som undslipper alla tillfällen jag får. Vintern kom och med den halkan. Jag har alltid haft en rädsla över att bryta ett ben i kroppen. Ett felsteg på en isfläck och gipset sitter på handen. Min stora skräck.

Jag vågar inte ta några felsteg i livet. Så jag går mycket försiktigt. Jag vågar inte dansa fram. Jag tycker inte om vintern. Den enda sång som finns inom mig är " I denna ljuva sommartid". Den kan jag inte sjunga så jag sjunger inte alls. Jag dansar inte och jag sjunger inte.

The winter is cramping my style!