Jag heter Kristina och jag är jobboman.

Jag har länge förnekat att detta är en sjukdom eller svaghet, kalla det vad du vill, som jag har. Nu kan jag inte förneka det längre. Jag kan inte säga exakt när det började eller varför detta hände just mig. Min pappa är den mest plikttrogna människa jag känner. Jobbar alltid, är aldrig sjuk och ställer alltid upp på andra människor. Jag har med mig från barnsben att jag ska göra rätt för mig. Min värsta fiende i mitt missbruk är mitt dåliga samvete. Jag måste ha en ordentligt bra orsak till varför jag inte ska jobba annars maler det i mig.

De ringer - jag springer.

Om jag redan befinner mig på min arbetsplats kan jag likaväl stanna där HELA dagen. Det finns två magiska ord: KRIS och KAOS. Jag använder dem själv när jag ska få någon att ställa upp och de används på mig och jag borde veta bättre. De är min förklaring till allt.

Att vara sjuk är inget alternativ. Jag äger ingen febertermometer för då behöver jag aldrig se att jag är för sjuk för att jobba. Jag är den stora smitthärden som chefen får tvinga hem. När jobbet ringer mig på min lediga dag och väcker mig kl 0600 är alltid min spontana reaktion att säga ja. Efter x-antal dubbelbokningar har jag lärt mig att jag måste samla mig och tänka igenom dagen innan jag svarar, jag kan ju lovat någon annan någonting.

Jag ljuger och smusslar för min familj och mina vänner. Jag säger att jag är ledig men så jobbar jag istället. De hotar om interventions men jag kan inte sluta jobba. Jag kan inte släppa kicken, jag blir så lätt rastlös. Jag måste vara aktiv, jag måste göra rätt för mig, jag måste...

Jag tackar för er tid och uppmärksamhet men nu måste jag kila vidare till nästa möte.

Jag heter Kristina och jag är skoolist.